onsdag, december 7

ALLA LUCKOR ÄR INTE LIKA ROLIGA


Alla luckor är minsann inte lika roliga att öppna i kalendern och sannerligen inte i livet heller.
Idag hände det. Jag gläntade på 7:an och där var den, sorgen. Den ligger där, ständigt närvarande.
Som ett tungt och fuktigt duntäcke kring mina fötter. Det luktar lite sunkigt och jag kan inte skaka av mig det. Det skapar ångest och skuldkänslor. Du borde gå till graven oftare, eller rättare sagt, du borde gå dit någon gång överhuvudtaget!!! Ja ja, men dom är ju så himla jävla jättedöda, FORTFARANDE och tänker tydligen aldrig komma tillbaka. Ursäkta språket, men det är bara känslorna som tar över lite och frustrationen över att inte få veta eller kunna fråga. Hur har ni det där uppe, där nere eller runtomkring? Jag föredrar runtomkring. För jag tror dom är med mig, jag vill tro det och jag tänker tro det... precis så mycket jag vill. Jag behöver inte bevisa för någon hur mycket jag sörjer genom att gå dit till platsen med en sten med deras namn på, nääää, jag vill inte,
VILL INTE!
 

Fast idag gjorde jag det i alla fall. För att testa liksom, om det kändes bättre för samvetet, men nää.
Det kändes mest uruselt. Jag sörjer tyngre nu när jag står här och skriver om det. Det är då det kommer naturligt och inte påtvingat eller förväntat. Kanske att dom tyckte det var lite fint att Zeke fick följa med dit ändå, för jag tror att dom också var med. Stod jämte och försökte göra sig hörda. 
Martin, lite glad, fnissig och busig...kanske tyckte jag skulle 
lägga något roligt filter på bilden med ljud och ljus, han gillade sånt.
Ljud, ljus, bilder, hundar och leksaker.
Det hade vi gemensamt han och jag, trots vår åldersskillnad  (jag blir tydligen inte äldre inuti).
Mamma är alltid lite mer avhållsam, hon kommer mest till mig om nätterna i drömmen om och om igen. Först blir jag glad, men sen fattar jag hur det kommer att sluta för det slutar alltid på samma sätt
...jag förlorar henne och jag kan inte göra någonting åt det. Det är kört, så kört och det suger hårt.

Ni fattas mig, hör ni det!!! FATTAS! 

Nu skriver jag inte det här för att ni skall tycka så himla synd om mig (det klara jag så fint själv emellan åt), näää jag tänker såklart också på alla andra som saknar, förlorat eller på något annat sätt inte upplever julen som den allra glittrigaste tiden på året. En del vet  t. o. m. inte att den existerar,
men GOD JUL till oss alla ändå, GOD JUL!

8 kommentarer:

  1. God jul Jennie! Dom finns däromkring oss, allihop! <3

    SvaraRadera
  2. Vi har dom bestämt runt omkring oss. Hela tiden, eller bara ibland när vi och dom vill. Jag har nog lika svårt för stenar vid gravar som du, minneslundar är fina däremot tycker jag. Själv har jag t ex min minneslund med mig i fickan, den kan plockas fram när det känns bra. Eller när det känns dåligt och sorgen gör ont och känns skavig. Men ibland, när sorgen inte känns så illa för varma minnen tar mer plats är det bra att kunna plocka fram minneslunden ur fickan bara sådär. Kanske har den blivit lite luddig, men den är fin ändå. Med ett mjukt filter blir sorgen lite lättare då, den svävar lite högre och känns lenare mot hjärtat.

    GOD JUL fina du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. va bra, i fickan :) God Jul! och massor med kramar

      Radera
  3. Oj!!! Vad du berör mig med detta inlägg. Jag har själv inte erfarenhet av sorg vilket gör att jag inte kan förstå. Men jag känner. Du förmedlar känslor som är starka, nakna och talande. All kärlek till dig, idag, i jul, i fortsättningen och för alltid ❤️

    SvaraRadera
  4. Tack för ett väldigt naket och ärligt inlägg. Sorg och människor vi saknar är alltid närvarande. Så fint och bra skrivet Jennie. Kram på dig /Angelica L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland är det skönt att kunna dela. Kram

      Radera